Hej alla är en man där 40 årskrisen blommat ut fullständigt och fick därför för mig att springa en Mara den 9 Oktober, 2010, vilket jag också gjorde och beskriver lite här om hur det gick till.
Jag har två barn, en fru samt en katt och vi bor allihop i Sävedalen alldeles vid kanten till Skatås, där jag springer mest, riktigt gott att ha så nära till denna naturens oas. Vidare arbetar jag som Konsult i att starta upp självständigt förbättringsarbete i olika verksamheter, därav mina minst sagt spridda löppass.
Mitt löpintresse började när jag var 17 år och en kompis tvingade med mig att springa för att han inte ville springa ensam. Han skulle då träna upp sig inför mönstringen. Jag fastnade för löpträning och slutade egentligen aldrig riktigt att springa. Löpningen, idag är ett sätt att hålla hälsan och att orka med jobb och vardag, känner direkt om jag slappar för mycket med träningen, då tappar man orken och förkylningarna börjar komma.
Sprang nog som mest mellan 22 och 25 år och var väl då hyfsat snabb, har nån träningsmil på runt 37 minuter och sprang runt 5 Mil i veckan. Har också en tredjedels Mara på 1.01.49, kom dock aldrig under timmen på något lopp. Dock då var träningsstrategin att varje träningspass skulle innebära blodsmak i munnen vid målgång. Hade inget, långpass tänk eller intervall etc. Så jag kom väl så långt man kan komma med den typen av träning.
Hösten 1995, flyttade jag upp till Kålltorp och började springa alla mina pass i Skåtås, vilket gjorde att jag gick ifrån asfalt till terräng och skaffade dessutom ett par nya skor. Jag sprang sönder mig fullständigt. Skor då, skulle ju vara jättedämpade, och de skor jag haft innan var, tror jag 8 år gamla, stenhårda allroundskor, dessa förändringar blev för mycket för mina ben, så jag fick kronisk benhinneinflammation. Inställningen man hade var ju att det gör ont att springa, idioti kan man ju tycka idag. Försökte springa i många år efter det, men det kom till en punkt när jag var tvungen att avbryta för benens skull. Träningssessionerna höll ett par månader, sen vilade jag ett par månader, varvat med perioder utan träning alls och så höll jag på länge. Tror att 2001 var det första året som jag hade någon annan anledning till att avbryta ett träningssjok än att benen inte höll, det var väl nån förkylning eller att det blev mycket på jobbet.
Nästa träningshinder var när barnen började på dagis, barnen klarade väl detta bra, men jag och min fru var väl konstant förkyld i två års tid, försök att bedriva någon seriös träning under de förutsättningarna. Detta blev väl efter tid bättre och mina gamla ambitioner att springa en Marathon började att kännas mer och mer realistiska.
Det jag gjort sen 2005 är att successivt höja långpassen, för att försöka komma upp i 30 Km, för att sedan anmäla mig till en Mara, detta fungerade dock inte, alltid nån förkylning som dök upp när långpassen kommit till 20 – 22 Km! 2010, gjorde jag som så att jag lade ett aggressivt upptrappningsschema på ungefär tre månader, detta följde jag och sprang sedan mitt första Marathon!
